Vet du inte vem Ina Lundström är?

– Jag ska gå och se Ina Lundström, säger kollegan.

Jag känner inte till henne. Hon säger att det är stand-up. Jag säger att jag inte är så inne på stand-up. Hon berättar att hon varit med i tv-programmet På spåret. Jag säger att jag inte följer På spåret. Hon säger att hon utsågs till Årets göteborgare för några år sedan. Känns ju som någon jag borde hört talas om. Men det hade jag inte. Ina har tydligen flera utsålda shower nu i Göteborg. Framgångsrik med andra ord. Kollegan går. Jag kollar upp Ina på Instagram. Känner inte igen henne. Men hittar ett roligt klipp där hon pratar om svensk humor. Hon bär också en Roffe Ruff-tshirt (rappare från Göteborg). Det lovar ju gott (ger positiva förväntningar).

Jag skickar ett meddelande till kollegan: “Nu vet jag vem Ina Lundström är”. Hon replikerar “hon är fantastisk!”. När jag googlar vidare inser jag att jag lyssnat på Ina förut. Hon är en av de som ligger bakom (skapar/är ansvarig för) podden Flashback Forever. Om du inte känner till Flashback är det ett svenskt internetforum. I princip inget censureras där*. Man kan alltså hitta ganska extrema trådar med kontroversiellt innehåll. Bra att känna till om du kollar. Men det finns också många roliga trådar om vad som helst. I podden diskuterar Ina och de andra värdarna roliga trådar på Flashback som de har hittat. Det är riktigt roligt ibland.

Det där klippet om svensk humor då? Ina får frågan om det finns någon typisk svensk humor. Hon svarar att det är typisk svenskt att skämta om vem som är bonnigast. Bonnig är ett milt nedsättande ord om någon som kommer från landet. Det bygger på negativa stereotyper alltså, om till exempel klädstil, hur man pratar eller vilka åsikter man har. Ina menar att skämt om det funkar i hela Sverige eftersom alla var bönder några generationer tillbaka. Jag kan inte säga att jag känner igen det. TV-serien Macken skämtade om bonnighet på sätt och vis. Men den är från 80-talet. Ina vet säkert bättre. Hon är ju professionell komiker. Har du stött på att folk skämtar om bonnighet?

5 minuter senare kommer nästa kollega förbi och säger trevlig helg. Hon ska hem och titta på just På spåret. Hon tycker att det är höstens höjdpunkt. Hon blir tydligt förvånad när jag inte tittar på det. Jag ser något avsnitt ibland om jag är hemma hos mina föräldrar när det sänds. Men det är inget jag följer. Har du sett det?

Det är faktiskt en specfik form av utmaning att navigera ett samtal om något man inte känner till. Eller där någon tar något för självklart. Det borde hända den som lär sig svenska ofta. Det finns ett slags normer för vad alla självklart borde känna till, och kanske uppskatta också. Det är lätt att känna sig lite dum när man har missat något sådant. Jag tycker det brukar fungera att vara nyfiken på det den andra berättar om. Vissa personer reagerar alltid med ointresse eller skepsis (misstänksamhet) mot sådant de inte känner till. Det stänger konversationen. Bättre att vara öppen och intresserad, tycker jag. Inte minst om man lär sig ett språk. Det är den där konsten att intressera sig för det man inte är intresserad av som jag pratar om ibland.

Jag fick förresten ett annat tips tidigare i veckan. En annan kollega frågade om jag sett Yung Leans senaste video. Kollegan beskrev det som “den sjukaste musikvideo han sett” (alltså väldigt bra). Jag antar att han menar det här liveframträdandet. Dansen är onekligen imponerande. Yung Lean är/har varit oerhört framgångsrik. Jag har aldrig riktigt fattat grejen. Ett intressant livsöde dock. Det finns en dokumentär på SVT Play som heter Yung Lean - In my head. Den tyckte jag var intressant.

En sensmoral av ovanstående är att den som vill lära sig om ett lands kultur behöver ta impulser från många människor. Jag har skrivit ganska mycket om sånt som intresserar mig de senaste breven. Finlandssvensk poesi till exempel. Men för någon annan är helt andra saker intressant. Det säger väl sig själv (är självklart). Men kan vara bra att påminna sig om ändå. Det går till exempel inte att skriva en lärobok som faktiskt representerar folks intressen och vad som är populärt. Det varierar för mycket mellan olika människor.

Zara Larsson är jättepopulär. Jag orkade se en halv låt när hon spelade på Way Out West. Det var stor uppståndelse när Swedish House Mafia ställde in sin konsert i Göteborg på grund av vädret. De fyllde hela Avenyn dagen efter med en spontan gratisspelning. Jag kan personligen inte tänka mig något mer ointressant. Smaken är som baken.

För att mina tips här i brevet ska bli mer generella försöker jag dela med mig av vad andra uppskattar och nämner för mig. Förhoppningsvis kan du som läser upptäcka nya saker ibland.

Min mamma läser ju väldigt mycket hela tiden. Det hon har tipsat om på senare tid är romanerna Inkokt Ruda av Klas Östergren och Ultravåld av Tone Schunneson. Den senare kan du se ett boksamtal om från Bokmässan här. För egen del har jag läst ut romanen Felicia och Vergilius - en kärlekshistoria av Magnus William-Olsson. Det var en riktigt fin skildring av barndom, lek och fantasins makt. Jag ser fram emot att läsa Birgitta Lillpers nya roman Doften, när de rörde sig genom porsriset. Min bokhandlare hade inte den inne. Hon har själv lämnat Dalarna utan att ta med sig någon kärlek till hembygden. Detta har spillt över på Lillpers som kommer från Orsa så hon har inte läst henne och inte tänkt att någon annan är intresserad heller. Rätt roligt faktiskt. Lillpers är en av mina absoluta favoriter bland svenska författare.

Slutligen är jag övermåttan förtjust i Malte Perssons fantastiska rimmade nonsens i boken Den fördrivna tiden. Malte är en riktig trollkonstnär med orden och när han inte behöver bry sig så mycket om temana b