Poeter, filosofer och filmhundar

Låt mig pröva en tanke jag fick när jag läste på om Edith Södergran. Jag tänker på vad vi gör med berättelser om kända personer. Jag menar konstnärer, artister, författare, kulturpersoner, politiker, kändisar och så vidare. Vi kan inkludera alla som är offentliga. Men jag tänker framförallt på författare just nu.

Bilden av Edith

Många som pratar och skriver om Edith Södergran upprepar samma sak. Blanda inte ihop diktjaget i dikterna med privatpersonen. Det gjorde man tydligen mycket förr. Det finns inte jättemycket biografiska fakta om Edith Södergran. Ibland har man skrivit hennes biografi utifrån hennes dikter. Men man har inte haft så mycket stöd för att tolka det så. Det har varit spekulativt.

Ett problem är förstås att man berättar en berättelse som kanske bara är fantasier. Man skapar då också en bild av poeten som blandar ihop sig med hennes verk. Bilden av konstnären påverkar hur vi tolkar konstverket.

En annan risk är att vi förminskar Södergrans poesi. Vi missar vad hon gör poetiskt när vi tolkar dikterna för personligt. Hennes “jag” i dikterna skriver fram ett nytt subjekt. Hon gestaltar ett nytt sätt att vara och tänka som människa. Det intressanta är inte vad dikterna säger om privatpersonen Edith. Det viktiga är att hon skapar nya sätt för oss att vara. Då kan vi tolka Södergran mer idéhistoriskt än biografiskt. (Alla läser och tolkar förstås som de vill. Litteraturvetenskapen har rört sig bort från biografisk tolkning. Jag är nyfiken på vilka tolkningar som kan ge oss mest. Och av att reflektera över den här frågan.)

Det här med uttrycket skriva fram. Låt mig säga något om det. Jag tycker det är lite intressant. Jag har framförallt hört det i akademiska sammanhang. Från Korp Språkbanken får jag 623 träffar på “skriva fram”. Då har jag inte sorterat ut meningarna där det är partikelverb. Det är i alla fall inte jättevanligt. Ett exempel därifrån är “skriva fram landsbygden”. Det betyder ungefär att gestalta eller skapa en bild av landsbygden. Skriva fram betonar att texten konstruerar ett sätt att tänka om landsbygden. Jag tror det hänger ihop med tankar om att språket är med och skapar verkligheten. Bara mina spekulationer”.

Och Karin Boye

Mitt intryck är att kvinnor oftare tolkas personligt och privat på det här sättet. Nu har jag inga källor att referera till. Men det är något som upprepas i många diskussioner om mottagandet av litteratur. Hur det än är med det, fick diskussionen om Edith Södergran mig att tänka på en annan känd kvinnlig poet, Karin Boye. Här har man på liknande sätt tolkat privatpersonen genom dikterna. I Boyes fall finns andra intressanta saker att ta upp dessutom.

För några år sedan läste jag Johan Svedjedals biografi om Karin Boye. Där diskuterar han tidigare biografier och tolkningar av personen Boye. I en podcast som du kan hitta här säger Svedjedal att “Karin var en kul tjej, det glömmer vi ofta”. En anledning kan vara att hennes självmord har påverkat tolkningen av hela hennes liv. Jag tror också att hennes högtidliga och allvarliga dikter påverkar bilden av personen. Det är lätt att tänka sig en väldigt seriös person vid pennan, när man läser henne.

Och än sen då?

Vad spelar det för roll vad vi tror om gamla poeter? Jag tror det finns flera skäl att tänka på det. Om jag börjar med det mest generella. Jag tror det säger något om hur vi skapar berättelser och föreställningar om andra människor. Vi kan kalla det fördomar. I så fall får vi acceptera att vi alla gör det hela tiden. Det är ytterst mänskligt. Men vi kan vara skeptiska och kritiska mot våra förhastade slutsatser om andra.

Jag tror det här är viktigt när vi diskuterar frågor om invandring och integration. Det är väldigt lätt att köpa (acceptera) generaliserande tankar om hela grupper av människor. När sådana sätts i spel politiskt kan det bli farligt. Det vi kan göra är att granska och utmana sådana fördomar, hos oss själva och andra. Det kan börja med den enkla frågan “stämmer det där verkligen?” eller “är det så enkelt?”.

Jag har säkert nämnt det förr. Men det här anknyter till författaren Chimamanda Ngozi Adichies TED-talk om faran med en enda berättelse. Vare sig vi pratar om en människa eller en grupp så finns det alltid flera perspektiv som är giltiga. Människor är komplexa. En beskrivning eller berättelse kan inte fånga in oss. Karin Boye kan både vara en högstämd skald och en kul klipsk självironisk tjej.

Och ännu mer än sen då?

Och sen fungerar personer som Boye och Södergran som exempel på vad vi kan säga, skriva, skapa och göra i offentligheten. De blir mönster för vilka vi kan vara. Och vare sig vi vill det eller inte kommer de också läsas som kvinnor. Och då blir de exempel på vad kvinnor kan göra och vara i offentligheten. Vi kan berätta berättelser som begränsar eller berättelser som öppnar. Vi kan odla enfald och entydighet eller mångfald och mångtydighet. Alla former av uttryck som bryter eller skaver mot en norm har potentialen att skapa mer utrymme. Mer utrymme för oss alla tänker jag. Det är därför jag tror Vierge Moderne var så djärv (modig) på sin tid. Få kvinnor hade uttryckt sig på det sättet vid den tiden.

Än män då?

Men gäller det här verkligen bara kvinnor? Det känns vanligare att prata om begränsande stereotyper i samband med kvinnor. Men samma diskussion finns om män, mansroller och maskulinitet. Jag kom att tänka på ett exempel. För länge länge sedan, när jag bodde i Gävle faktiskt, läste jag boken Ställd (Stiffed på engelska) av Susan Faludi. Den handlar, som jag minns det, om hur föreställningar om maskulinitet begränsar och skadar män. Jag minns särskilt hur hon tolkade rockstjärnan Anthony Kiedis, sångare i Red Hot Chili Pep