Sommarens sista smultron – sången som aldrig hann fram till Lasse Berghagen

Det finns sånger som skrivs för en särskild röst.

Och ibland hinner livet före.

”Sommarens sista smultron” skrevs ursprungligen med tanken att sången skulle kunna framföras av Lasse Berghagen. Men den hann aldrig skickas över innan en av Sveriges mest folkkära artister lämnade jordelivet.

Nu har Klas Göranz själva spelat in sången – inte som ett försök att efterlikna Lasse Berghagen, utan som en varm hälsning i den svenska vis-, sommar- och allsångstradition som han kom att betyda så mycket för.

Det är en sång om den där alldeles särskilda tiden när sommaren fortfarande finns kvar, men kvällarna blivit svalare. Kaffet står på verandan, humlan söker bland de sista blommorna och någonstans börjar man förstå att ännu en sommar håller på att bli ett minne.

– Vi ville göra något enkelt, varmt och svenskt. En sång där man nästan kan känna doften från sjön och gräset och samtidigt veta att hösten är på väg, berättar Klas Göranz.

Som vanligt lyckades bandet emellertid inte riktigt med planeringen.

Tanken var förstås att ”Sommarens sista smultron” skulle komma medan det fortfarande var sommar. Men bärplockningen drog ut på tiden och Lill-Göran lyckades dessutom gå vilse i Hälsingeskogarna.

När samtliga åter var på plats hade de första löven börjat gulna.

Kanske gör det ingenting.

För ”Sommarens sista smultron” handlar egentligen inte om att sommaren tar slut. Den handlar om allt det fina vi sparar från den – människorna, skratten, kvällarna och minnena.

Och om förvissningen att björkarna faktiskt blir gröna igen.

Som det heter i sången:

Sommaren hittar alltid hem till oss.