Varför väljer vi människor som bekräftar våra gamla sår?

Varför hamnar vi i samma relation – fast med en helt annan människa?

Vi säger att vi söker trygghet. Ändå kan vi gång på gång dras till människor som får oss att kämpa, vänta, tvivla och försöka bevisa vårt värde.

Kanske handlar det om att vi ibland blandar ihop det som är tryggt med det som är bekant.

I det här avsnittet av Mönster av ensamhet pratar jag om anknytning, barndomssår och relationsmönster – och om hur det vi lärde oss om kärlek som barn kan följa med långt in i våra vuxna relationer.

Varför kan genuin trygghet nästan kännas främmande eller tråkig, medan osäkerhet och intensitet känns som kärlek?

Varför väcks rädslan för att bli övergiven så starkt när någon drar sig undan?

Och varför kan vi fortsätta välja människor som bekräftar det vi en gång lärde oss om vårt eget värde?

Kanske behöver vi ibland sluta fråga:

”Tycker den här personen om mig?”

och börja fråga:

”Hur blir jag av att vara tillsammans med den här människan?”

För våra första kartor över kärlek och trygghet ritades när vi var barn.

Men kartan är inte ödet.