Tankar om Szymborskas dikt “Samtal med Stenen”

Jag har inte den blå boken Dikter 1945-2002 med översättningar av Wisława Szymborskas poesi. Men den står i mina föräldrars bokhylla. Jag bad pappa att skicka foton på dikten Samtal med stenen. Du kan läsa den längst ner i brevet.

Jag har förut skrivit om ett av mina tidiga minnen av poesi. Det var pappa som läste Nils Ferlin för mig. Ferlin och Szymborska har liknande kynne (karaktär, sinnelag). De har både en milt ironisk och humoristisk inställning till människan och samhället.

Det var en kursare (kurskamrat) på universitetet som fick in mig på Szymborska. Vi läste henne tillsammans och diskuterade dikterna. Samtal med stenen har varit med mig i snart 20 år. Jag kom att tänka på den igår. Spontant fick dikten en ny innebörd. Motivet att inte släppas in aktualiserades på nytt. Vi kommer dit snart.

En metafysisk fantasi

Filosofen Immanuel Kant skrev om vad vi kan veta. Verklighetens sanna natur kallade han tinget i sig. Hans tes är att vi inte kan veta något om hur världen verkligen är. Tinget i sig är för alltid onåbart för oss människor.

Den svenska poeten Hjalmar Gullberg har faktiskt skrivit en dikt om tinget i sig. Det är stackars adjunkt Örtstedt som i drömmen får ett paket direkt från Kant. Du kan läsa dikten längst ner.

Szymborskas diktjag längtar efter en personlig kontakt med världen och naturen. Hon knackar på stenens dörr. Hon ber att få komma in. Hon vill se och till och med andas in stenen. Hon har hört om vackra salar. Hon planerar att göra samma sak med bladet och droppen. Hon lovar att det enda hon ska ta med sig är ord. Hon ska berätta om sin upplevelse och ingen kommer tro henne. Men stenen säger nej.

Poeten är inte värdig att komma in. Hon har inte det rätta delaktighetssinnet. Hon har inte ens fantasi nog. Synen räcker inte till. I slutet skrattar stenen hånfullt åt poeten och säger att den inte har någon dörr alls. Människan är för alltid utestängd från naturens innersta väsen. Vi är dömda att leva på avstånd.

Språket

De ord som Szymborska vill ta med sig kan vara själva förbannelsen. Seendet och språket är nära sammankopplade. Den som ser är skild från det sedda. Ordet är skilt från det ordet betecknar. Människan står ett steg från naturen. Vi kan inte komma in. Vi är inte inbjudna. Vi är dömda att betrakta och tala om. När Szymborska försöker tala till blir hon avvisad och utskrattad.

Människans tillvaro präglas av begär. Det temat återkommer i andliga och filosofiska traditioner. Det kan vara begär efter andra människor, makt, pengar eller status. Det kan också vara begär efter kunskap. Kants insikter innebär ett slags besvikelse. Szymborskas längtan blir obesvarad. Vi kan inte komma i närkontakt. Vi kan inte få perfekt kunskap om naturen. Det är slutsatsen. Hjalmar Gullbergs huvudperson Örtstedt blir skräckslagen när han får möjligheten i drömmen.

Konsten och poesin

Så har jag tolkat dikten innan. Igår slog mig spontant en annan tolkning. Jag har de senaste dagarna försökt läsa böckerna Ägt av Alva Hedberg och Mullvadens kärlek till buffeln av Erik Lindeman Mata. Båda är svårlästa och svårtillgängliga, särskilt den senare.

Då slog det mig att Szymborskas dikt kan läsas som att den handlar om poesin själv. Läsaren försöker komma in i dikten, försöker få tillträde till konsten men avvisas hela tiden. Man tror att det finns något vackert därinne men man får inte se det.

Jag tror absolut inte att Szymborska avsåg den läsningen av dikten. Det finns inte tillräckligt stöd i texten för det. Men inget förbjuder oss att associera. Konst och litteratur kan verkligen kännas så ibland, att den stänger oss ute. Det är lätt att känna sig dum. Man kan också bli lite irriterad. Varför ska det vara så svårt och märkvärdigt med konst?

Och allt annat som stänger ute

Och vi kan låta associationerna vandra vidare. Det finns så många sammanhang som säger stopp, här är du inte välkommen. Det är inte bara stenen som inte har någon dörr. På samma vis är det med många sociala sammanhang. Du vet inte ens vart du ska vända dig. Ingången är gömd. Du kan inte se var du ska knacka på. Jag lämnar till dig att fylla på med exempel.

Jag vill tillägga att jag vet att polska och svenska skiljer sig mycket åt. Szymborska skriver på rim tror jag. Det återges inte i översättningen. Polskan har också kasus vilket ger en stor frihet att anpassa meningarna och ordföljden. Svenskan är på det sättet ett mindre flexibelt poetiskt språk. Det påverkar förstås också översättningen. Men jag kan inte polska så jag får hålla till godo med översättningen.

1996 tilldelades Wisława Szymborska nobelpriset i litteratur. Du kan läsa mer om det på nobelprisets hemsida. Där finns också dikter på polska, svenska och engelska.

Som alltid är du välkommen att fråga, kommentera och reflektera vidare. I regel svarar jag med en veckas fördröjning.

Så länge får vi hoppas att vår knackning besvaras och att vi ges tillträde till denna söndag.

/Kalle

Dikterna

Samtal med stenen

Jag knackar på stenens dörr.»Det är jag, släpp in mig.Jag vill stiga in i ditt inre,se mig omkring,andas in dig ordentligt.«

»Gå din väg,« säger stenen.»Jag är ogenomtränglig.Slår man oss också i bitarär vi ogenomträngliga.Mal man oss också till sandsläpper vi ingen in.«

Jag knackar på stenens dörr.»Det är jag, släpp in mig.Jag kommer av pur nyfikenhet.Livet är den enda chansen.Jag ämnar går runt i ditt palatsoch sedan bese även bladet och droppen.Jag har så lite tid på mig för att hinna allt.Min dödlighet borde röra ditt hjärta.«

»Jag är av sten«, säger stenen,»och nödgas hålla mig allvarlig.Gå härifrån.Jag har ingen skrattmuskel.«

Jag knackar på stenens dörr.»Det är jag, släpp in mig.Jag har hört att du h