Smak och frånvaron av densamma

4 dansare som svävar högt uppe i luften. De rör sig i formationer. Lyftkranen svänger ut över publiken. Dansarna sänks ner strax över våra huvuden. Det är vackert och fascinerande. Det måste vara hisnande att hänga sådär. Musiken är välkända klassiska stycken och poppigare låtar. Ljusshoven skapar effekter och skuggor på dansarnas vita dräkter och de omgivande husväggarna. På Götaplatsen. En del av Göteborgs dans- och teaterfestival.

På vägen hem kommenterar en kompis jag möter: “Det var någonting för alla. Gubbarna kan diskutera säkerhetsanordningarna medan andra njuter av dansen”.

Strax innan hängde jag med en vän på en teaterföreställning. Det var en ambitiös uppsättning. 10-talet skådespelare och dockspelare. Avancerade dockor. Projektioner. Påkostad scenografi. Manus baserat på en roman av en nobelpristagare i litteratur. Men för mig föll föreställningen platt. Den var pretentiös och långtråkig, tyckte jag. Den checkade de finkulturella boxarna. Men magin uteblev. Publiken applåderade entusiastiskt dock. Jag kunde inte låta bli att undra varför. Tyckte de att det var så bra. Eller ville de tycka det.

För mig funkade spektakulär dansunderhållning med lyftkran bättre igår. En stund. Jag gick hem innan det var klart.

Men jag fick lust att skriva lite om smak, om elitism och mainstream, om snobbism och folklighet.

Ramar för tolkning

För att koppla det här till språk och kommunikation. Smak och smakhierarkier märks i många samtal. De finns där när vi talar om sådant vi gillar. Det kan vara musik, film, inredning, konst, kultur eller varför inte mat och dryck. Det finns olika idéer om vad som är fint, intressant, kvalitativt, djupt, värdefullt. Och vad som inte är det.

Det kan vara kul att vara medveten om och uppmärksamma. Kanske kan det hjälpa oss att navigera i samtal. Hur vi uttrycker våra värderingar och bedömningar är en intressant del av kommunikation tänker jag. Detta spiller också över i hur vi värderar och bedömer (kanske dömer) varandra.

“Jag tycker om mainstream”,

det är min kollega som pratar. Hon tar en konsert med Orup och Danny Saucedo som exempel. Hon älskade den. Men hon upplever att vissa blir förvånade när hon tycker om sådan musik. Hon umgås med många som ser ner på mainstream. Uppenbarligen är det något hon får förhålla sig till. Vad gör man när det man genuint gillar uppfattas som ytligt, billigt och vulgärt av andra?

En annan kollega säger med eftertryck att han inte har någon koll på populärmusik. Han har precis berättat om hur viktig basisten Jaco Pastorius var för honom. Han är själv musiker. Hans uttalande känns mer som en identitetsmarkering (“sån här är jag”) än uttryck för en negativ värdering. Jag känner dock igen perspektivet. En person som är intresserad av musikalitet och skicklighet. För en sådan person kan kommersiell popmusik framstå som ointressant nonsens.

Värdehierarkier som dessa kan man möta i många skepnader. De tar sig ofta uttryck i en uppfattad motsättning eller att två saker ställs mot varandra. Det kan vara:

* klassisk musik mot populärmusik, eller jazz mot pop

* kommersiell konst mot seriös/konstnärlig konst

* underground mot mainstream

* oberoende/independent/fri mot kommersiell/hollywood/instituionell

Ett exempel är den så kallade musikrörelsen med proggband som Hoola Bandoola Band och Blå Tåget i spetsen. De gjorde “seriös” och samhällsmedveten rock. De här banden hade sina egna scener och skivbolag. De föraktade den kommersiella musiken med ABBA som främsta exempel.

Ett annat exempel är indiepopen under 90-talet. Gruppen Popsicle uttalade sig till exempel väldigt nedlåtande om dansbandet Arvingarna. Indiepubliken kunde vara väldigt sekteristiska kring vad som var okej och inte.

Lite liknande var det med hardcorescenen i Umeå. Den hade en tydlig underground-identitet och var oftast vänster och anti-kapitalistisk. Jag förmodar att det också innebar avståndstagande från mycket kommersiell musik.

Jag gissar att du hittar liknande attityder om du pratar med folk som besöker operan. Jag tror att det finns rätt stora skillnader mellan de som väljer klassisk opera och musikal. Jag gissar att det kan finnas starka värderingar om det man inte gillar, och kanske det spiller över på människorna som gillar det man själv inte tycker om.

Jag hade en lärare på universitetet som kallade sig själv jazzpolis. Han hade en massa åsikter om vad som var bra jazz och inte. Han skämdes inte över det. Tvärtom tyckte han det var viktigt att försvara “bra” jazz.

Det finns hur många exempel som helst. Har du några?

Min inre snobb

Hon med Orup och Danny Saucedo undrar om jag ska gå på Göteborgskalaset. Det är samma samtal som när vi pratar om det här med mainstream och de dömande attityderna kring det.

Jag säger att Göteborgskalaset “väcker min inre snobb”. Jag är i allmänhet ganska bred. Jag kan gilla kommersiell popmusik likväl som jättesmal konstig musik. Men ibland märker jag de där lite elitistiska attityderna hos mig själv. Göteborgskalaset är ett exempel. Min fördom är att det mest är tråkig, ointressant musik som är populär just nu. Jag brukar inte titta närmare på programmet för att jag inte förväntar mig att det ska finnas något för mig. Jag vet till och med att det inte är sant. Vid flera tillfällen har jag upptäckt saker som är intressanta (för mig) på kalaset. Ändå sitter den här attityden kvar i huvudet. Det är lite intressant. Vi har alla fördomar.

Smak eller snobbism

Vi har alla preferenser. Intresserar vi oss extra för något kommer vi utveckla en smak. Det är naturligt. Det kan bli lite lurigt när vi vill försvara våra preferenser och säga att vår smak är bättre eller mer “rätt”.

Låt mig ta ett sista personligt exempel. Igår var det en ganska stor metalfestival i Göteborg (Göteborg brinner). Jag är stort metalfan sen länge. Men den här festivalen var inte för mig. In Flames, Dark Tran