Luciatåg och tågresor

Plötsligt hörs sång från längst fram i spårvagnen. En grupp kvinnor har stämt upp i luciasången: “natten går tunga fjät, runt gård och stuva”. De har lövkransar på huvudet och under vinterjackorna ser man vita klänningar. De går av på nästa hållplats. Förmodligen är de på väg för att lussa i ett riktigt luciatåg. Spårvagnschauffören tackar dem genom vagnens högtalarsystem.

Annars har jag inte deltagit i några luciafiranden i år. Jag har ätit några lussebullar och druckit glögg. Har du kanske sett något luciatåg i verkligheten eller på tv?

Stockholmsresa

Minns du att jag var krönikör i Sfi-lärartidningen 2024? Jag skrev en text till varje nummer (länkar här). Redaktör för tidningen är Annsofie Engborg. Nu har hon startat en pod också som heter Uppdrag Svenska. Det är en podcast för både lärare och inlärare. Avsnitten utgår från teman i sfi-lärartidningen. Snart kan du lyssna på ett avsnitt med mig. Det kommer handla om digitala hjälpmedel för språkinlärare. Självklart blir det mycket prat om AI.

Jag tog tåget i Stockholm i tisdags för att spela in med Annsofie. Studion ligger i Solna. Jag skulle vara där på eftermiddagen, spela in en timme och sen åka hem igen. En resa över dagen alltså.

Ett litet boksamtal

Jag hittade min plats på tåget. Min plan var att läsa ett kapitel i Hundra år av ensamhet av Gabriel García Marquez. Den svenska författaren Lina Wolff har gjort en nyöversättning. Du kan höra henne berätta mer om det här. Jag lade boken på det lilla bordet och satte mig. Strax efter kom en man som hade platsen bredvid mig.

Han sa ungefär “aha, läser du den” och berättade att han hade börjat på den men inte läst färdigt. Däremot hade han läst Kärlek i kolerans tid av samma författare. Sedan visade han boken han hade med sig: del 2 i Per Anders Fogelströms serie Mina drömmars stad. Det är en svensk klassiker inom genren arbetarlitteratur och handlar om arbetare i Stockholm. Jag skojade om att vi tydligen sitter i den bildade delen av tåget. Han svarade något avmätt att det skulle man nog inte tala högt om. Det var lite oklart om han skojade eller faktiskt inte ville bli uppfattad som bildad.

I en alternativ värld kan man tänka sig att vi fortsatte prata om böcker vi hade läst. Kanske kunde vi jämföra våra upplevelser av Marquez böcker. Men där får jag ge dem rätt som tycker att svensk kultur är lite konstig. Vi sa inget mer till varandra på hela resan. Det kan man ju tycka är lite lustigt när vi ändå hade något gemensamt. Jag tolkade honom som att han ville vara för sig själv. Och jag hade fullt upp med mitt också.

Jag skrev ett inlägg om läsning och AI-stöd på Linkedin om du vill läsa.

Till Solna

Jag bestämde mig för att åka direkt från Stockholms central till Solna. På pendeltåget kände jag direkt av den speciella stockholmska stämningen. Ett förvirrat par frågade på engelska om tåget gick till flygplatsen. Jag visste förstås inte säkert och vände mig till en medpassagerare. Efter några extra sekunder märkte mannen till sin stora förvåning att en annan människa talade till honom. Jag kanske överdriver. Men det kändes verkligen som han blev förvånad. Sen försökte han hjälpa till men visste inte riktigt säkert. Snart bröt en ung man in och förklarade kort, effektivt och utan att le att tåget faktiskt går till Arlanda.

Känslan jag fick var att det var besvärligt med mänsklig interaktion. Kanske är jag bara lillebrorsan från den näst största staden. Men jag har fått den här känslan förut, att man helst inte pratar med varandra i stadsmiljön. Det är något effektivt och upptaget över stämningen. Har du några erfarenheter av huvudstaden?

Ett burgarställe vid stationen

Jag var hungrig och hittade ett snabbmatsställe. Det var tomt när jag kom in och mannen bakom disken stod djupt försjunken i sin mobiltelefon. När jag beställt visade han mig dock en plats och tände en infravärmare ovanför, som en “riktig” servitör. De gäster som sen kom efter mig fick inte samma service.

Jag åt min burgare med utsikt över 2 höghus i gråblått mot en lika grå himmel. Husen måste vara en del av 60-talets miljonprogram då statens mål var att bygga en miljon nya bostäder på 10 år. De husen kontrasterade mot den låga bebyggelsen på Råsundavägen där jag sedan promenerade till poddstudion.

En kvinna kom in och beställde pommes. Sedan ändrade hon sig och ville ha en korv till också. Mannen frågade om hon ville ha lite grönsallad och hon svarade med eftertryck “nej nej”. Inga onödiga grönsaker för hennes del alltså. Hon satte sig till vänster om mig och frågade “var finns det ketchup?”. Den stod i stället precis bredvid mig så jag räckte henne ketchupflaskan. Hon log, tackade och utbrast “ja, utan ketchup är inte livet värt att leva”. Vad svarar man på det? Hon hade i alla fall klart för sig vad som var viktigt i livet.

En nedlagd pizzeria

Råsundavägen som sagt. Jag insåg att jag inte skulle hinna promenera till Filmstaden. Jag hade inte koll på detta men där spelades tydligen många kända svenska filmer in. Jag tog dock en liten promenad upp och ner längs gatan. Det var en blandning av bostadshus, finare och lite mer alldagliga affärer, en kyrka och så något som såg ut att ha varit en pizzeria. All verksamhet verkade vara nedlagd. Möjligen renoverade man lokalen. Jag tittade in och vid ett b