Felix sa ifrån mot rasism på nattbussen – blev misshandlad

Två dagar efter får Felix syn på två av de män som slog ner honom. Nu står han blåslagen framför dem. Vad ska han göra? Konfrontera – eller förlåta?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Reporter & ljuddesign: Leontine Olsbjörk
Producent: Gustav Asplund
Slutmix: Astrid Ankarcrona

Verkligheten görs av produktionsbolaget Filt.

UTSKRIFT AV AVSNITTET:

– Och jag kände först en ångest av att gå ut för att jag. Ja, jag har precis varit med om någonting väldigt traumatiskt och jag ser ut som jag gör. Men tänker väl ändå att det här ska jag ska inte skämmas eller jag ska väl inte behöva stanna inne för att jag har varit med om det här.

Felix är blåslagen i ansiktet. Två dagar tidigare har han blivit misshandlad på en nattbuss.
När han sa ifrån mot några unga män som uttryckte sig rasistiskt.

– Jag står där och värmer mig vid en eld och ser då två av de här. Killarna kommer gåendes.
jag säger då till min familj att där är de ju.

Nu står han mitt emot två av dom unga män som misshandlade honom. Nu, ska han konfrontera killarna – och förlåta dem.

***

Första gången jag ser Felix är i TV4 Nyhetsmorgon. Jag står i green room och pillar nervöst på en kaffekopp. Om en liten stund ska jag intervjuas i direktsändning.

Du kanske har hört min berättelse. För Verkligheten har jag berättat om när jag tog ett DNA-test och hittade över 30 halvsyskon. Och den här morgonen ska jag prata om det i Nyhetsmorgon. Det är december och i sminket pratas det om det stundande luciatåget. Framför mig sitter flera tv-skärmar uppsatta på väggen. I dem ser jag Felix.

Han sitter i en soffa inne i studion. Drygt två veckor tidigare har han blivit misshandlad på en nattbuss, efter att ha sagt ifrån mot några unga män som uttryckt sig rasistiskt. Jag har fått pushnotiser om misshandeln tidigare, men nu ser jag Felix berätta om kvällen. Fortfarande med blåmärken under ögonen. Och det är en sak jag fastnar för. För Felix säger att han har förlåtit dem.

Intervjun tar slut och innan Felix försvinner vidare genom korridoren och jag in i studion
hinner vi hälsa snabbt. Men det är något som jag inte riktigt kan släppa.

Några månader senare sitter jag på ett tidigt morgontåg norrut, mot Vännäs i Västerbotten. Jag ska träffa Felix, igen. Felix möter mig upp vid tågstationen

– Här har vi Myranparken.

Vi går genom den lilla bruksorten några mil utanför Umeå.

– Min farfar bodde i det här gula huset där. Då såg parken lite annorlunda ut när vi var små.

Felix och hans syskon brukade leka här som barn.

– Det var ganska mycket mer växtlighet här, så man kunde klättra i några träd-ish buskar och sådär. Och så har man ett starkt minne av en rutschkana som var lite farlig, men det är lite andra regler idag.

Han växer upp i en annan liten ort, Rundvik, men han var ofta i Vännäs som barn. Och som vuxen flyttar han hit.

– Pappa var väl inget stort fan av Vännäs. Han sa till mig innan han gick bort till 2020. Han sa att du får fan inte flytta till Vännäs. Men då träffade jag en Vännäs-bo. Så han får vända sig graven om han vill.

När Felix är liten separerar hans föräldrar. Hans pappa missbrukar och kontakten är sporadisk.

– Han var också en klok man. Var också närvarande när vi väl var där. Mycket starka minnen om att vi hittade på saker. Så man såg upp det handeln då. Fick mycket från honom i just hur jag är som person. Väldigt, väldigt... Jag analyserar mycket, jag tänker, reflekterar. Och det har inte alltid heller varit lätt.

Felix mamma är från Brasilien och familjen är den första med invandrarbakgrund i byn.

– Man fick höra mycket när man växte upp. Väldigt mycket glåpord. Och i och med att min familj inte jobbade heller och skaffade många barn så var man ganska utsatt på grund av det. Det var många som visste vilka vi var utan att man hade pratat med dem. Och mycket fördomar.

De har det tufft ekonomiskt. Felix och hans syskon går ofta klädda i ärvda kläder och det händer att dom går i fel kläder för säsong. De sticker ut.

– ´Det var en inre stress hela tiden. Man skämdes för att vi hade så mycket syskon som levde om och inte kunde sköta sig. Enligt en själv då. Idag var ni ju barn så det är svårt att klandra dem. Men det var så man tänkte då i alla fall.

På skolgården fortsätter fortsätter glåporden.

– Men det var ju mycket på skolan. Man fick ju höra diverse. Allt från svartskalle till turkjävel.

Ibland säger han ifrån och andra gånger skrattar han bara med

– Men många gånger svalde man det också. Det var som att bita ihop och hantera det. Jag har svårt att använda ordet rasism. Jag vet inte varför. Men det var helt klart rasistiskt och det var helt klart okunskap.

Felix känner sig utanför. I ett försök att passa in bleker han sitt mörkbruna hår.

– Det slutade inte så bra för att det blev orange. Det var ytterligare en sak som var så
synlig att man gjorde ett försök som inte slutade bra.

Hemma får Felix och hans syskon höra att det är viktigt att de sköter sig i skolan och bland vuxna.

– Jag var väldigt mån om att följa regler och hjälpa till där det behövdes städa undan och respektera de äldre. Upplevelserna när jag var liten, det har ju absolut format mig idag. Jag har noll tolerans emot mobbning generell

Men skolan var också en plats där Felix blev sedd och även om det stundtals var tufft hemma,
så kommer han från en kärleksfull familj.

Vi spolar fram till en fredagskväll i november förra året, då utanförskapet och hatet gör sig påmint igen. För Felix växer upp. Han är social och utåtriktad. Han brinner för barn och unga, jobbar på fritidsgård och som ungdomstränare. Han börjar plug