Fotografen Isac avgiftade sig själv från amfetamin

Isac ska sluta med amfetamin och ta sig ur ett tungt beroende. Men om han lyckas, kommer han någonsin kunna fota igen?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Reporter och ljuddesign: Jonatan Loxdal
Producent: Gustav Asplund
Slutmix: Astrid Ankarcrona

Verkligheten görs av produktionsbolaget Filt.

UTSKRIFT AV AVSNITTET:

– Att dricka mig full och sen dra i mig en laddning amfetamin, då känner jag mig ostoppbar när jag var ute och fotade. Jag kommer aldrig kunna göra samma sak nu.

Fotografen Isac ska sluta med amfetamin, och avgifta sig själv från ett tungt beroende. Men om han lyckas – kommer han någonsin kunna fota igen?

– Vad händer med mitt liv, vad har jag gjort? Ibland vaknar jag och har gett mig fan på att idag ska jag bli hög.

– Jo, det är okej, Jag ligger på sjukhus.

Du lyssnar på Verkligheten med mig Jonatan Loxdal och det här är Isacs berättelse.

***

För mig börjar den här historen med bilder. Jag har länge sett på Isacs foton på hans hemsida. Svartvita porträtt på unga människor som festar i Göteborg.

Personer som ser ut att just ha tagit steget ut i vuxenlivet – de tar för sig av stadens kärlek, musik och berusning. De ser ut att vara från en svunnen tid av rock och frigörelse, tänker jag hemma vid min dator. Jag kan höra sorlet och känna doften av utspilld öl. Jag kan inte släppa bilderna.

Men vem är mannen bakom kameran? Var kommer hans dragning till det där vilda ifrån? Nu bestämmer jag mig för att åka till Göteborg och ta reda på vem Isac är. Och det ska visa sig att han är en berättelse i sig – om passion och jakten på det stora nattlivet.

Göteborg badar i vintersol. Isac är svartklädd och möter mig med två kameror hängande på överkroppen. Han bor i Mölnlycke, en halvtimmes tågresa bort. Hit till Göteborg åker han hela tiden.

– Två gånger om dagen ungefär.

– Är det sant. Du stannar inte? Men är det aldrig så att du äter inne i stan?

– När jag har pengar så, men det är inte alltid jag har. Så då får jag ta mig hem.

Flera kvällar i veckan hänger Isac på krogarna inne på Andra långgatan. För det mesta inte för att dricka öl.

– Träffa folk och det är där jag tatt de flesta fotona jag lagt ut. Porträtten. Tar en läsk. Ibland dricker jag men oftast inte.

– Du fotar i svartvitt direkt.

– Ja, oftast. Det får inte riktigt samma djup tycker jag i färg, utan att fota människor i svartvitt tycker jag man ser människor på ett bättre sätt.

– Hur drastisk är du som person skulle du säga?

– Otroligt! Jag går på impuls 60 % av tiden, jag tar väldigt mycket beslut på impuls och ofta agerar därefter…

Han är 27 år men har levt mer än de flesta, börjar jag förstå.

– Mitt liv stod på spel.

Men när min berättelse om Isac tar sin början, fattar han inte alls vad som står på spel. Han är tonåring och håller på att bli vuxen.Vid den tiden bor han med sin ensamstående mamma, i ett miljonprogramsområde i Mölnlycke.

– Bodde mycket. Ensamstående föräldrar och jag var inte så kort. Inte så långt efter krigen på Balkan. Så mycket bosniska och Kosovoalbanska föräldrar eller familjer. Som bodde där i det området.

Pappa är död. Det känns okej.

– Han finns inte längre. Och det är lugnt. För jag har min mamma.

Men det har ändå varit svårt för Isac att växa upp, och han har inre frustrationer att få ut. Folk hamnar i vägen – och i tonåren har han svårt med det mesta.

– Det var konflikter med allt och alla och. Jag började bli lite rund och det var väldigt… något som brann ner men. Inte brann ner. Min självkänsla påverkade det liksom. Så det var en väldigt jobbig tid att vara tonåring. Min empatiska förmåga kommer ganska sent. På högstadiet var jag ju. Nästan någon form av mobbare och det kanske var mobbare. Även om jag hade blivit mobbad själv när jag var ännu yngre.

En dag får Isac möta något som ska ändra på allt. En kille han träffar i shoppinggallerian Nordstan i Göteborg bjuder honom på amfetamin. Isac snortar det. Pulvret sätter sig som en saknad pusselbit i hans skalle. Han känner hur han plötsligt mår bra.

– Känner mig för första gången i mitt liv som att jag var helt normal och fungerade och det tog bort så mycket spärrar och sorger och grubblerier och sådana saker.

Nästan direkt blir han förtjust i den olagliga drogen. Han ser till att köpa på sig amfetamin. Till en början tar han det på helger – sen lite oftare.

– En ser till att alltid ha. Som jag inte använder varje dag, men ibland också under perioderna. Använder de konstant för att vakna upp och bara kunna existera. Tillslut funkar man inte utan.

Snart mår Isac dåligt när han inte är påverkad. Han börjar leva lite skevt, lite obetänksamt.

– Slutade dyka upp på kalas med släkten. Och slutade göra grejer som jag hade gjort innan. En ganska vilsen ung narkoman. Som helt ärligt inte hade så jäkla mycket jag tyckte var viktigt i livet. Vad hände med mitt liv? Vad har jag gjort? Vad är det som var det där? Vad? Jag insåg då att jag mår nog inte bra när jag gör de här grejerna.

Då, när allt i livet är som stökigast, upptäcker Isac något som än en gång ska vända på allt. Kameran. Det börjar med att hans dåvarande flickväns kompis går en fotokurs.

– Han hade ett projekt där han följde mig och en kompis. Isak och jag var kallar henne när vi var ute på stan och grejer.

Isak testar att själv fotografera.

–Efter det, han uppmanar mig lite. Jag har alltid varit intresserad av människor så där och det blev att jag började fota människor och det blev. Märkte att folk uppskattade det. Och det var inte så seriöst. Några kul att fota mina vänner typ.

När han sen själv går en kurs blir fotograferandet till en kraft hos