Ingen orsak – Kan vi leva i en värld utan kausalitet?

Orsak och verkan är ett grundläggande begreppspar i vår förståelse av världen, men det betyder inte att de har en plats i verkligheten. Helena Granström funderar på hur vi ska se på det.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Orsak och verkan: Någonting sker, och ger upphov till någonting annat. Det är svårt att föreställa sig den mänskliga tanken utan tillgång till denna helt centrala figur.

Som filosofen Immanuel Kant en gång insåg, efter att enligt egen utsago ha väckts ur ”dogmatisk slummer” av kollegan David Hume, är föreställningen om kausalsamband – att det ena leder till det andra – inte i första hand grundad i erfarenhet. Nej, istället är den en förutsättning för erfarenheten som sådan, ett grundläggande drag i mänsklig varseblivning: Först utifrån antagandet att varje verkan har en orsak kan världen framträda och bli begriplig för oss.

Och det är lätt att låta sig övertygas om att den nyvakne Kant hade rätt: Idén om orsakssamband spelar onekligen en avgörande roll för hur människan sorterar sina intryck. Kausaliteten tycks med andra ord ganska så tveklöst existera i tanken – men var finner vi den i världen?

Också om detta har filosofer förstås tvistat, och fortsätter att tvista. Det kanske enda de verkligen är överens om är tvistefrågans tyngd. Platon låter i sin dialog Sofisten en av de talande likställa förmågan att påverka kausalt, med att överhuvudtaget finnas till: Allt som besitter förmågan att antingen orsaka förändring hos någonting annat, eller att påverkas av någon utifrån kommande orsak, måste sägas äga verklig existens.

Huruvida denna förmåga att påverka och att påverkas är inneboende hos tingen i sig – att stenen faller till marken på grund av sin karaktäristiska tendens att befinna sig lågt – eller inte, är en annan fråga. Den idag dominerande uppfattningen, som fann sitt kanske kraftfullaste uttryck genom Isaac Newton och hans rörelseekvationer, är att inga inre krafter hos föremålen behövs – allt som krävs är verkan av eviga och allmängiltiga naturlagar som styr förändring och interaktion mellan tingen i världen.

Men frågan är om detta verkligen är nog? Till och med Newton själv konstaterade att han med sina lagar hade funnit en beskrivning av gravitationen – ”förklarat himlens och havens fenomen genom gravitationskraften” – men därmed inte funnit gravitationens orsak. Mot 1700-talets slut utvecklar filosofen Thomas Reid denna distinktion: Naturlagarna styr på vilket sätt orsak kan leda till verkan, men utgör inte orsaker i sig. De är helt enkelt bara regler, och som Reid påpekar har ”navigationens regler aldrig styrt ett skepp” och ”arkitekturens regler aldrig byggt ett hus”. Med tanke på naturlagarnas centrala position inom fysiken, leds man till att fråga sig om orsak och verkan alls har någon plats inom denna den mest grundläggande beskrivning av världen vi känner till?

Ett minst sagt rungande nej på den frågan står ett drygt sekel senare att finna hos filosofen Bertrand Russell, som i essän ”On the Notion of Cause” från 1912 inte skräder orden: Begreppet ”orsak” väcker, skriver han, så många felaktiga associationer att dess fullständiga uteslutning ur den filosofiska vokabulären vore önskvärd. I synnerhet är det vi vanligtvis förstår som ”lagen om orsak och verkan” helt främmande för fysiken. I dess modell av verkligheten hittar vi ingenting alls som kan kallas för orsak eller verkan: Allt som finns är formler.

Ett annat skäl till att kausaliteten inte hör hemma inom vetenskapen är att den för att vara meningsfull med nödvändighet är vag: dess grund, nämligen att ”samma orsak leder till samma verkan”, blir meningslös så snart vetenskapen avancerar bortom en naiv observation av naturfenomenen. ”Varje vetenskapligt framsteg”, skriver Russell, ”tar oss längre och längre bort från de grova regelbundenheter som kan iakttas vid ett första påseende”, och till sist så långt att föreställningen om två identiska orsaker – till exempel två slag med en hammare – helt förlorar sin mening. Varje skeende är, när det beskrivs med tillräcklig noggrannhet, unikt, och en händelses orsaker är egentligen aldrig begränsade till den direkta omgivningen, utan inbegriper i sista instans tillståndet hos hela universum.

Att kausaliteten intar en central position i människans tänkande innebär – i alla fall om man ska tro Russell – alltså inte att den intar en särskilt central position i den yttre verkligheten, om den nu överhuvudtaget står att finna där.

Å andra sidan tycks det vetenskapliga projektet att utvinna kunskap om denna verklighet mer eller mindre dömt att misslyckas utan just en övertygelse om giltigheten hos lagen om orsak och verkan: Säg det experiment som alls skulle ha någon mening utan tilltro till det faktum att en viss handling kommer att leda till en specifik och förutsägbar effekt.

Ändå utgör just den där förutsägbarheten – den tvingande nödvändighet med vilken en given orsak leder till en given verkan – ytterligare ett argument för kausalitetens uteslutning ur den filosofiska och vetenskapliga sfären. Våra mest fundamentala teorier har nämligen visat sig vara i grunden icke-deterministiska, så att verkan faktiskt inte alls följer på orsak på något entydigt sätt. På senare år har laboratorieexperiment dessutom gjort bruk av kvantmekaniska effekter för att få kausaliteten som vi normalt förstår den att framstå som ett förlegat koncept.

Genom att utnyttja så kallad kvantmekanisk sammanflätning är det möjligt att arrangera situationer där fallet att händelse A orsakar händelse B är på