Teets väg: Sluta prestera, ta en kopp te

Te är mer än en dryck – det är en ritual, en konst, en filosofi. Johan Landgren tar en klunk kulturhistoria och kliver in i tomhetens boning.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

För ungefär femtusen år sedan sägs ett blad ha fallit från busken Camellia Sinensis, och landat i den kinesiske kejsaren Shennongs kopp med hett vatten. Kejsaren lade först inte märke till det, då han satt och mediterade. Men när han efter meditationen drack ur koppen upplevde han vilken effekt drycken hade på honom; ökad vakenhet och uppmärksamhet på tillvaron. Ska man tro legenden är detta startpunkten för teets dryckes- och kulturhistoria. Och därmed också orsak till att jag varje morgon börjar dagen med en kopp te. Om det är jag inte ensam. Te är den näst mest populära drycken i världen, endast slagen av vatten.

Som svensk kan det vara svårt att ta in. Här ses teet ofta som en ointressant och håglös släkting till kaffet – denna prestationsdyrkarnas gudomliga dryck som gör att deadlines kan hållas, tentor skrivas och fester fortsätta till gryningen. Och det är väl lika bra att erkänna att jag gärna dricker en kopp kaffe jag med, när omständigheterna kräver det. Men det är teet som sedan länge utgör min bas. Under dagen, helst i form av ett fermenterat Pu’er, mörkt och beskt som urskogen. Ett te jag framemot kvällen gärna byter mot ett grönt, med milda och flyktiga grästoner.

Att båda dessa sorter kommer från samma växt är svårt att greppa. Men denna kameleontiska förmåga är ett av teets centrala kännetecken. Samma blad som hackas ner och slumpas bort i billiga tepåsar brukas också under meditationer och ritualer. Teet blir vad man gör det till. För några – ett tillfälligt avbrott i arbetsdagen. För andra – en öppning mot ett nytt perspektiv på tillvaron.

Just det senare är vad den japanska kulturhistorikern Okakura Kakuzō intresserar sig för i ”Boken om te” från 1906. Här undersöker han kopplingen mellan tedrickande, daoism och zenbuddhism, med särskilt fokus på den tradition som kallas chadō, teets väg. En ritual som sedan mitten av femtonhundratalet varit vanlig i Japan.

Teets väg genomförs i särskilda terum, så kallade sukiya. Rakt översatt betyder det ”fantasins boning” eller ”tomhetens boning”. Om detta vid första anblick tycks oförenligt klarnar sambandet när man går till en av daoismens ursprungstexter, Dao de jing. Där beskrivs tomheten som nödvändig för att livet ska kunna ta plats. I Göran Malmqvists översättning heter det: ”Man hugger ut dörrar och fönster och bygger ett rum; det är Intet i dess inre som gör rummet användbart”. Med tomhetens princip i åtanke byggs och utsmyckas terummen så att de lämnar utrymme också för besökarnas egna tankar. Ibland är de så enkla att de bara består av en upphöjd platå mitt i en trädgård eller teodling.

Själva teet tillagas där av en temästare som har sju regler att förhålla sig till: Var ute i god tid. Förbered dig på att det kan regna. Arrangera blommor på ett sätt som efterliknar naturen. Skapa en känsla av svalka på sommaren och värme på vintern. Placera kolet så att vattnet kokar effektivt. Brygg en tillfredställande kopp te. Agera med största omtanke om dina gäster. Reglerna utformades i mitten av 1500-talet av temästaren Sen no Rikyū, och följs än idag i teskolor runt om i världen.

Men redan på hans tid ifrågasattes de. Det där kan väl vem som helst göra, lär en kritiker ha sagt. Rikyū ska då med ett leende ha svarat: om du kan hitta någon som kan utföra ritualen utan minsta misstag ska jag med glädje bli hans lärjunge. Liksom det mesta som ser enkelt ut ligger det lång träning bakom. Något alla som försökt tillaga en perfekt kopp grönt te kan känna igen sig i.

Men Okakura ville inte bara sprida kunskap om te. När han presenterade sin bok för publik gjorde han det med följande tillägg: ”När kommer Västerlandet att förstå Österlandet, eller när ska ens Västerlandet göra ett försök att nå fram till en förståelse?” Att tedrickandet i väst inte självklart lett fram till det är uppenbart.

Ett talande exempel är när britterna under mitten av 1800-talet tyckte att kineserna tillskansat sig alltför goda förtjänster genom tehandeln, samtidigt som de vägrade dela med sig av sina kunskaper kring teodling. Britterna tog saken i egna händer och smugglade ut teplantor och arbetare från Kina till Indien, ett land de då kontrollerade. I samma veva började de odla opium som de kunde dumpa på den kinesiska marknaden för att ge sig själva ett bättre förhandlingsläge.

Men samtidigt frodades, i skuggan av kolonialismen, ett mer balanserat utbyte av idéer, mat och kultur. Redan under tidigt 1800-tal tog västerländska filosofer intryck av de österländska tanketraditionerna. Medan pessimisten Schopenhauer hämtade inspiration från buddhism och hinduism såg romantikern Schelling i daoismen likheter med sina egna tankar om icke-varandet; den tomhet som inte är total frånvaro utan obegränsad möjlighet.

Under mitten av 1900-talet fick dessa traditioner, inte minst genom beatnikrörelsen, större spridning. Karismatiska tänkare och konstnärer som Allen Ginsberg, Joan Vollmer och Alan Watts kan sägas bära skulden för den våg av andliga lärare och yogautövare som de senaste decennierna svämmat över i väst. Något det inte sällan ironiseras över. Kritiker brukar peka på att denna nyandlighet inte tar verklig hänsyn till ursprunget, eller att det bara är en form av förklädd kapitalism. Men vad händer om man istället tittar på det med Okakuras blick, som en uppriktig vilja att ”göra ett försök att nå fram till en förståelse”?

När poeten Eva-Stina Bygg