Mortaliteter: Att dö kommer aldrig att bli omodernt

Livet är ett samspel mellan levande och döda. Kristoffer Leandoer varnar för faran att hamna mitt emellan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Låt de döda begrava sina döda, säger Jesus. Mohammed anser att den vackraste graven är den som försvinner från jordens yta. Där döden finns, finns inte vi, hävdar Epikuros och i den tidiga buddhismen lämnades kadavren att förmultna på egen hand.

Människans kunskap om sin egen historia beror i hög grad på att vi aldrig förmått följa dessa bud. Vi behöver veta var vi har våra döda, vi behöver sortera dem: till vilken sida hör de? Vi spar oss ingen möda när det gäller sinnrika metoder att hedra, begrava och minnas: ossuarier, kolumbarier, katakomber, kummel, pyramider, mumier och skeppssättningar, kungagravar, monument och mossbelupna stenar på lantkyrkogårdar. Av respekt för de hädangångna begraver prerafaeliten Edward Burne-Jones till och med en tub målarfärg i sin trädgård när han förfärad får klart för sig att pigmenten i kulören mumiebrunt, även kallad egyptiskt brunt, faktiskt kommer från riktiga mumier: en tillverkning som för övrigt upphörde först på 1960-talet. De döda finns överallt, inte bara i marmor och mull. Vart vi än går omges vi av dem, och på sätt och vis är det tur.

För det vi tycker oss veta om de levande, vet vi i hög grad tack vare de döda. År 1878 påträffades en grav från 900-talet i Birka med beteckningen Bj.581, där uppenbarligen en mäktig krigare begravts med två ridhästar: alltså en man. På tvåtusentalet började man tvivla på likets könstillhörighet och år 2017 avgjordes frågan med en genomisk analys: krigaren var definitivt en kvinna, kunskapen om vikingatidens könsroller måste omprövas än en gång. Det finns något rörande i ivern och svårigheten att tolka dessa kvarlevor. I en grotta i Kurdistan upptäcktes år 1951 liken efter både neanderthalare och homo sapiens. Hos en neandarthalare påträffades pollen, vilket ledde till slutsatsen att neanderthalarna till skillnad från våra förfäder ägnat sina döda en sista blomsterhälsning och på hela taget varit fredligare och mer kärleksfulla, rena stenåldershippies, vilket sannolikt var skälet till att de utrotats av oss. En färgstark mänsklig historia fick blomma ur lite pollen som enligt mindre romantiskt lagda arkeologer sannolikt kom från exkrement från asätare som kalasat på kvarlevorna– farväl omsorg om de döda, farväl blomsterfolk!

Historien om vår samlevnad med de döda tar riktig fart först när människan blir bofast. Raskt ackumuleras kadavren kring våra bosättningar, snart är de i majoritet, utgör ett logistiskt problem och en hälsofara. Romarriket var först med att förvisa de döda och deras gravar extra muros, utanför stadsmurarna, vilket blev allmän praxis i de flesta städer. Men vad hjälpte det när städerna bara växte och begravningsplatserna snart införlivades i stadsbilden igen? Förr eller senare bodde vi med de döda. 1780 var den parisiska kyrkogården Saint Innocents så överfull att dess väggar brast och gatorna översvämmades av en störtflod med likvax och förruttnade kvarlevor i sådan omfattning att husen kollapsade och invånarna hotades att dränkas. Effektivare demonstration av de ohygienska levnadsvillkoren kunde inte tänkas: så är det heller knappast en slump att de levande parisarna reste sig för att spränga sina bojor bara några år efter att de döda parisarna gjort det.

Det råder ingen tvekan om att det som vällde ut över gator och torg var resterna av naturliga kroppar. Endast beträffande kungar skilde man sedan medeltiden på den naturliga och den politiska kroppen. Kungens naturliga kropp kunde ju åldras, förfalla och dö och för att ingen oro då skulle uppstå i riket, ingenl tvekan om tronföljd och maktskifte, var det viktigt att visa för alla att kungens politiska kropp inte påverkats: därför tillverkades porträttlika miniatyrdockor, som rentav placerades på kungens kista: Kungen är död, leve kungen! Detta var skälet till att kungen avrättades med halshuggning i både engelska franska revolutionen: sedan det kungliga huvudet avskilts var det slut med såväl den naturliga som den politiska kroppen.

Att man kände sig tvungen att skapa teorin om två parallellt existerande kungliga kroppar visar på hur farofyllt tillståndet mellan döden och begravningen är: det är då vad som helst kan hända. I alla kulturer är det de obegravda som går igen, hemsöker, spökar.

År 1658 talar den engelske läkaren Thomas Browne vackert om dessa rastlösa andar i sin skrift ”Gravurnor” och säger att ”strängt taget är de ännu på denna sida om döden”.

Det finns alltså två sidor, hitomdöden och bortomdöden.

Den franske religionssociologen Robert Hertz delade år 1907 in döden i två faser, den fysiska och den symboliska. Följande år utvecklade hans kollega Arnold van Gennep schemat till tre faser: separation, övergång och införlivande. Vi skiljs från de levande, vi befinner oss i övergångsfasen mellan liv och död och vi införlivas slutligen bland de döda genom en ritual och en sista vila, vanligtvis i en grav.

Detta sätt att se tillmäter graven en fundamental betydelse, den får rentav avgöra vår ontologiska status. Ligger vi i den, ja då är vi solitt placerade på andra sidan döden.

Graven gör två saker med oss.

Dels flyttar den oss det där avgörande lilla stycket bort från alla andra – nu tillhör vi inte längre hitomdöden, där vad som helst kan hända, utan nu är vi tryggt placerade i bortomdöden. Dels gör den oss till en del av det mänskliga livet, en grav kan man besöka, sätta blommor på, ringa kyrkogårdsförvaltningen om, man kan gräla om dess skötsel på samm