Ovidius ”Fasti” och tidens obarmhärtiga gång

I romarriket fanns inte kanelbullens dag, men väl en mängd andra högtider. Poeten Ovidius sökte dagarnas mytologiska förklaring i diktverket ”Fasti”, som får Anna Blennow att fundera över tidens gång.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2020-01-03.

Hur ser egentligen tiden ut? Hur uppfattar vi tidens själva lopp? Ständigt i rörelse, lättflyktigt, ogripbart. För mig har året alltid haft formen av en rektangel, som i Scoutförbundets almanacka, där man klistrade upp en ny bild för varje månad i fyrkantig omloppsbana. Våren var utförsbacke ned mot sommaren, som vilade lugnt och tungt i botten; hösten var en mörk och brant väg uppåt mot vinter.

Tiden får annars ofta formen av en linje, om den skildrar ett historiskt förlopp, eller en cirkel om den betecknar årets återkommande struktur. Den kan vara en ansamling av kvadratiska månader, som i en skrivbordskalender, eller sida efter sida med dagar och veckor i en fickalmanacka. Tidens rörelse orkestreras med blicken, som rör sig längs strukturerna, eller genom fingrarnas bläddrande bland bladen. Tiden går, tiden är i rörelse, tiden har redan gått och gått ut, men precis som dagen, natten och årstiderna återkommer den också ständigt. Tiden är den mänskligaste av strukturer.

Ovidius taktik är att ställa gudarna själva till svars. Villigt träder de fram, alltifrån Venus till Mars

Tiden är vårt hem, och kanske är det den oundvikliga tiden som egentligen utgör det vi kallar verklighet. Om vi tänker på annat en stund försvinner den, men vi kallas alltid tillbaka genom klockslag, alarm och specifika tidpunkter. Vi är besatta av tiden och dess indelning. Ändå vill vi fly den, precis som den flyr från oss. ”Fråga inte om när jag eller du ska nå vår levnads gräns”, råder den romerske poeten Horatius i ett av sina oden, det som innehåller det nu nästan utslitna citatet ”fånga dagen”, carpe diem. Framtiden är oviss, och bara gudarna vet hur många år som återstår.

För antikens romare hade tiden formen av kolumner. En för varje månad, och en rad för varje dag. I dessa tabellsystem fyllde man på under månadernas namn med dagarnas beteckning, indelade efter tre huvuddagar i varje månad: Kalendae (den första dagen i månaden), Nonae (den femte eller sjunde dagen) och Idus (den trettonde eller femtonde). Men romarnas kalender hade fler fixpunkter än så. Dåliga dagar, när det inte var tillåtet att hålla rättegång eller utföra andra offentliga aktiviteter, markerades med ett N för Nefasti, medan gynnsamma dagar hade ett F för Fasti, och ”Fasti” var också det namn som kalendern i sin helhet hade. Under romarrikets allra äldsta tid fanns bara 10 månader, vilket snart ökades till 12, och själve Julius Caesar lät sedan i den så kallade julianska kalendern finjustera månadernas dagar till det antal de har idag.

Poeten med örat mot gudavärlden och vip-biljett till Olympen är ett återkommande tema i antikens poesi.

Men tiden kan också anta formen av en berättelse. Dagarnas skilda signifikans kan fyllas med myter, gestalter och historiskt meningsinnehåll. Vi människor tycks gärna vilja göra den kopplingen: privata och offentliga födelsedagar, årsdagar av såväl förfärliga som fantastiska händelser, och speciella hyllningsdagar till föräldrar, kanelbullar och tulpaner. Runt år 8 i det som skulle bli vår tideräkning påbörjade den romerske poeten Ovidius ett ambitiöst diktprojekt med just detta syfte: att i berättelsens form skildra årets gång. Med Ovidius’ mått mätt var det förstås inte år 8 efter Kristus, utan år 760 efter Roms grundläggning, eller, enligt romarnas mer vardagliga sätt att datera, ”året då Camillus och Quinctilianus var konsuler”.

Verket fick namnet ”Fasti”. Här skulle inte bara festivaler och minnesdagar förankras kronologiskt, utan också förklaras. Ovidius hade redan tidigare grundmurat sin mytologiska kompetens i sin bok Metamorfoser, där gudars och människors förvandlingsmyter flätades in i en obruten följd som inte släpper sin läsare. I ”Fasti”, som 2017 kom i svensk översättning av Ingvar Björkeson, doppar han pennan ännu djupare för att nå myternas själva ursprung. Varför offrades salt och spelt till skördegudinnan Ceres? Vem var Veiovis, den okände guden med ett gammalt tempel på Capitolium? Ovidius taktik är att ställa gudarna själva till svars. Villigt träder de fram, alltifrån Venus till Mars, och berättar för Ovidius vilka de är och varför de helgas med ceremonier. Skaldens noggranna konstruktionsarbete är ständigt synligt i dikten: ”Noga, tre fyra gånger om, gick jag genom kalendern, men jag fann ingenstans utmärkt Sånadens dag. ’Dagen bestäms av präster’ sade en musa som såg mig. ’Tidpunkten är inte fast, så varför letar du där?’” Poeten med örat mot gudavärlden och vip-biljett till Olympen är ett återkommande tema i antikens poesi. Gudar anropas i början och slutet av varje verk, och poesin vandrar både i gudarnas fotspår och ledband.

Även en läsare med normalgod orientering i antikens mytologi tappar snabbt bort sig i en skur av referenser till platser, gudar och epitet. Och inte ens Ovidius själv har alltid säkert svar. Gudinnan Anna Perenna är en doldis i den romerska gudavärlden. Hon firades den 15 mars – betydligt mer känd som dagen för mordet på Julius Caesar. Denna dag inleddes ursprungligen det romerska nyåret, och Anna Perenna firades genom vinpicknick i det gröna vid Tiberns strand. Men vem var hon? Ovidius ger flera förslag: drottning Didos syster från Karthago, en flodnymf, månen själv, eller en gammal gumma från en grannby som bakat bröd till belägrade romare. Hur själva festen gick till