Läsningar: Att utsätta sig för litteraturen är en risk

Läsning beskrivs ofta som ett möte, men tänk om det handlar om något betydligt mer skrämmande? Mattias Hagberg smakar på textläsningens metaforer.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När åt du en roman senast?

Hur ofta tuggar du i dig en dikt?

Frågorna kan låta absurda, närmast meningslösa, men faktum är att det ofta är just så vi pratar om läsning. Vi slukar texter. Vi smälter litterära upplevelser. Vi rapar upp det vi har läst.

Nietzsche pratade om att idissla när han ville understryka att den långsamma läsningen var att föredra framför den snabba. Och Fredrika Bremer talade om läsning som näring för själen.

Ja, metaforerna för läsning är många och inskränker sig inte bara till ätande. Faktum är att läsning som praktik, som ett görande, verkar kräva bilder och liknelser för att bli begriplig. Det är som att ordet läsning inte räcker till, som om det är tomt och behöver kompletteras med metaforer. Eller annorlunda uttryckt: Läsningen kan bara förstås via en omväg över andra ord och begrepp.

Men bilder och liknelser är aldrig neutrala, aldrig enkla eller oskyldiga. Tvärtom. Metaforer har ofta ett performativt drag. Det sätt som vi pratar om läsning i generella termer, påverkar läsningen i sin enskildhet. Begreppen och bilderna förskjuter praktiken i olika riktningar.

I århundraden, ja, egentligen ända sen skriftens födelse, har människor försökt att ringa in läsningens praktik. Alla de stora namnen i tänkandets historia finns där, från Platon och framåt. Framför allt har frågan om läsning varit avgörande inom judendom, kristendom och islam, eftersom dessa systerreligioner alla tar spjärn mot läsning av texter – heliga texter.

I dag har det blivit populärt att tala om textläsning som ett möte, som en kognitiv sammanlänkning av texten och läsaren, som en akt av gemensamt blivande. Ett typiskt exempel på denna trend är författaren och litteraturkritikern Kristoffer Leandoers engagerade och medryckande långessä ”Det är läsaren som skriver boken” från 2025. För Leandoer uppstår texten på nytt varje gång den aktualiseras i en läsning, den är en pardans mellan läsaren och texten, där läsaren är en medskapare, eller kanske ännu mer, den som för i dansen. På ett ställe skriver han: ”Läser vi med inlevelse är det inte längre nån annan som skriver utan texten kommer att skapas av oss själva, just då, som en egen bön.” Och på ett annat ställe: ”När vi läser är det våra egna minnen som aktiveras för att ge bokstäverna på sidan liv och mening – vi skriver varje bok vi läser.” Kristoffer Leandoer använder ordet symbios för att peka på vad han menar.

Det är ett vackert och tilltalande perspektiv. Läsning som en kreativ akt, som en skapelse i stunden.

Men är det tillräckligt? Eller rättare sagt, vad gör detta perspektiv med texten, med föreställningen som läsaren tar med sig in i läsningen?

Den franske författaren och filosofen Maurice Blanchot påpekade en gång att mötet mellan texten och läsaren är asymmetriskt, eftersom det är läsaren som har makten att göra texten möjlig. Och därmed, menade han, kan läsaren vara det främsta problemet med läsningen, eftersom hen kan tränga sig på texten och försöka göra den till sin.

Visst är läsning ett möte, men påpekar Blanchot, det är aldrig ett oproblematiskt möte.

Mot idén om läsaren som en medskapare går det att ställa ett annat och mer svårfångat perspektiv, ett perspektiv som finns som en underström genom läsningens hela historia; föreställningen om texten som något radikalt annorlunda.

Det är ett perspektiv som framför allt hämtar sin näring ur den judiska tolkningstraditionen och den judiska mystiken, och ur den dialogfilosofi som uppstått ur denna religiösa mylla.

Det handlar om ett förhållningssätt där texten ständigt förblir något okänt, något som läsaren aldrig fullt ut kan bemäktiga sig – en främling, om man så vill.

Litteraturen kräver inte en medskapare, den kräver någon som orkar lyssna, som har förmågan att dra sig tillbaka och glömma sig själv för ett ögonblick. En läsare som vågar utsätta sig för texten.

Själv fastnade jag för några år sen för en beskrivning av läsakten, signeradden australiensiska litteraturvetaren Derek Attridge. I ”The Singularity of Literature” från 2004 beskriver han varje läsning som en singulär händelse, som en transformativ akt. Men, påpekar han samtidigt, texten är aldrig unik, eftersom unik refererar till ett objekt som är enhetligt och fast. Nej, texten, eller läsningen, är snarare något som är i rörelse – något som alltid är öppet och obekant. I sammanhanget använder han ord som ”wonder” och ”surprise” för att beskriva vad han menar, och han understryker att läsning handlar om att vara öppen för det man ännu inte vet, och kanske aldrig kommer att kunna veta.

Inför detta sätt att tala om texten, inför dessa metaforer, förändras läsningens praktik. Läsaren är inte längre en kreatör som aktivt skapar. Nej, hen är något annat, något mycket mera passivt. Attridge, och de som delar hans perspektiv, pratar gärna om en öppen och stillsam hållning inför texten – om en väntan. Eller, för att tala med författaren och filosofen Iris Murdoch, en föregångare till Attridge: ”Vi överlämnar oss åt textens suveränitet med en kärlek som är osjälvisk…”.

Jag uppskattar perspektivet. Det tillför bilder och metaforer som fördjupar vår förståelse av läsakten, och som tillåter oss att prata om den på nya sätt. Men samtidigt är det något som saknas.

När jag läser Attridge eller Murdoch tänker jag fak